Life’s a bitch! Ja, så kan man väl sammanfatta det hela. Livet förändras både på gott och ont!
Vi har varit tvungna att fatta det enormt jobbiga beslutet att omplacera Zlatan. Vår underbara lilla kille. Under sina första levnadsår hade han inga som helst problem med barn, men någon gång efter 3 års åldern började han visa tecken på att han tyckte att små barn var jobbiga. Han har markerat två gånger mot barn under 3 år, den ena gången var vi inte beredda på det eftersom han aldrig tidigare hade gjort det, den andra gången var jag med till 100 %. Det har varit en markering med skall och tydligt missnöje. Sedan dessa tillfällen så har vi alltid haft Zlatan i ett eget rum när vi varit tillsammans med små barn, för allas bästa. Man vill så klart inte utsätta honom för barn om han känner sig så osäker på dem och man skulle ALDRIG förlåta sig själv om det någonsin skulle hända något allvarligare än en markering.
I våras gjorde vi en kemisk kastrering på Zlatan, eftersom han ändå inte ska gå mer i avel och eftersom vi också väntade Molly och tänkte att han kanske också skulle förändras lite av kastreringen. Vi har enbart sett positiva effekter av den kemiska kastreringen, han blev en gladare hund och började leka med sig själv etc., på ett sätt han inte gjort tidigare. Tanken med den kemiska kastreringen var även att se hur han verkade må av en kastrering, innan man gör den ”på riktigt”. Kastreringen har dock inte påverkat hans osäkerhet på barn.
Han har varit toksnäll med Molly och jag tror inte att han skulle göra henne något (även om man aldrig skulle kunna vara helt säker på det), men även om han är snäll mot henne så betyder det att vi aldrig kommer att kunna ha honom med min brors barn, vänners barn, Mollys framtida kompisar etc.
Vi har alltså varit tvungna att omplacera honom nu, vilket känns jättetungt och ledsamt, men samtidigt har han fått det så himla bra hos sin nya husse och hans 17 åriga son. Det känns helt rätt i hjärtat och det känns som om han kommer att få ett väldigt rikt liv. Han får hänga med sin nya husse hela dagarna på jobbet, ut och promenera och springa och så bor de inte långt i från oss vilket betyder att vi kan ses för promenader 
.
Bobby och Zlatan verkar inte sakna varandra. Bobby bryr sig inte ett dugg att han nu är ensam härskare här hemma. Zlatan verkar mest tycka att det är skönt att slippa svansa under Bobbys flagg (B har varit alfahane) och få full uppmärksamhet och kunna slappna av på ett sätt han aldrig kunnat göra tillsammans med Bobby. Så Z han mår nog allra bäst när han får vara ensamhund.
En annan tråkig sak är att det nu är konstaterat att Bobby har övrig partiell katarakt på båda ögonen om än väldigt lite på vänster öga. Detta påverkar inte hans syn alls och vet. tror inte att det kommer göra det under hans liv, inte heller att han skulle bli blind av det. Det känns så klart skönt att veta, även om det är tråkigt att han har fått denna diagnos. Vet. kunde inte säga att detta var ärftligt, men klassade det som det för att vara på den säkra sidan, eftersom det nu uppträder i båda ögonen även om det i dagsläget bara är kristaller i andra ögat.
Ja, vad ska man säga: Life’s a bitch!
